Föräldralös, aldrig barnpassning

[Azure Timubo]

Mina föräldrar gick bort i tidig ålder, jag var inte ens i tonåren. Mamma i cancer och pappa tog livet av sig 18mån senare och efterlämnade mig och mina 5 syskon efter sig. Vi har gått vidare och lever våra liv och har bra kontakt dagligen men sorgen efter vår mamma och pappa finns alltid där.

Jag har hunnit bli +30 år och har två små barn under 5 år och är gift med mannen som jag älskar som jag blev tillsammans med när vi var i de övre tonåren. Vi har fina gemensamma vänner men vi kan aldrig umgås med dem utan barnen då vi aldrig får eller har barnvakt. Vi känner oss så jävla ensamma i detta då det känns som att alla andra kan lämna bort sina barn till höger och vänster.. Under 5 års tid som vi varit föräldrar så har vi varit ifrån barnen 3 ggr, varav ena gången var när vi var på BB med yngsta dottern. Vi har inga krav på att få vara barnfria ofta, men åtminstone en gång per år kan jag tycka är rimligt. Jag älskar mina barn mer än livet, och jag älskar att våra barn kan vara med när vi umgås med våra vänner. Men att få umgås med bara vuxna en kväll är något som verkligen behövs, att få vara “jag” eller frugan och inte bara “mamma”. Mitt sociala liv är helt bortblåst. Jag och maken kan aldrig åka på barnfria tillställningar tillsammans då någon av oss alltid måste vara hemma, och ikväll är det ännu en sån kväll. En stor fest där ett stort gäng ses och alla som har barn har fixat barnvakt, förutom vi. Det är så deprimerande och jag vill bara kunna få umgås med vuxna tillsammans min man för en kväll.

Finns det fler som oss där ute?

Jag känner mig så ensam och vårt sociala liv blir så påverkat av detta – och att veta att vi inte har  någon som kan eller vill ta barnen är så sorgligt.

Sedan så finns ju sorgen i att mina föräldrar är döda och att barnen aldrig får morföräldrar. En ännu större sorg är att jag vet att de hade gått genom eld för barnen, som de gjorde för mig och mina syskon. Men vad hjälper det när de inte finna här..

[Pink Hufehe]

Oj vad olika problem än mig.. det får mig att tänka gräset är alltid grönare på andra sidan , man är liksom aldrig nöjd riktigt, det finns alltid ett problem,( menar absolut inte att förminska ditt problem ! ) jag tycker det låter väldigt jobbigt att aldrig få umgås med vuxna och det där,

jag längtar oerhört efter barn, men jag ser liksom bara att få barn som en dröm ..som ett paradis…

jag tänker liksom  inte på blöjbyten, sömnlöshet, såriga bröstvårtor , skrik och passning . Eller det att man missar sociala sammanhang , jag längtar bara efter barn!
hade jag haft barn hade jag kanske längtat efter att vara själv och inte behöva passa en baby hela tiden, så jag tror att man måste stanna upp, uppskatta det man har  tex” mitt barn är friskt!” Vissa får ju leva  tex med cancersjuka barn och helvetet det innebär ,

jag fick bara tankar när jag läste ditt inlägg, jag vet att jag inte svarade på din fråga men jag insåg lite saker